Dogville

Försöker gå vidare bok- och filmmässigt.....är lite svårt. Bokmässigt går det trögt, kommer dröja innan jag hittar en lika fängslande serie....gör dock ett försök med de skotska högländerna på 1700-talet. Blev tipsad av en svägerska, och den är ok, men hon har ännu inte läst Twilight....

Filmmässigt blev jag glatt överraskad igår när jag fastnade framför "Dogville". Blev oroligt berörd av den(på ett bra men jobbigt sätt), den var så smärtsamt tydlig utan att frossa i detaljer. Långa stunder blev jag oerhört frustrerad över Grace val att inte stå upp för sig själv. Konsekvenserna av ett totalt integritetslöst liv är ödesdigert för inte bara det egna jaget utan även för de berörda parterna omkring en sådan person. Filmen visar förstås på ytterligheterna men för mig blir det ändå väldigt talande. Smått genialisk faktiskt. Rekommenderas, vem vet, någon annan kanske ser något helt annat.

Det är eg väldigt intressant att diskutera, vad som säger vad till vem. Varför en del saker talar till oss och annat går oss förbi. Där är ju konst i olika former i allmänhet en utmärkt katalysator. Jag blir glad när jag blir berörd av saker, det betyder ju att jag inte är helt känslolös - vilket det annars kan vara lätt att tro ibland. Eller kan det vara så att jag snarare stänger av mina känslor allt som oftast för att det är enklare? För mig är nog böcker och film en känslomässig ventil, ett sätt att möta mig själv, men kanske också ett sätt att fly. Man får väl ta det onda med det goda antar jag och hoppas på att det positiva aspekterna överväger de negativa.

Min slutsats är i alla fall; att läsa och se film är livsviktig avkoppling.:-)