måndag 30 mars 2009

Har börjat läsa "Fattigbloggen" på Aftonbladet. Intressant måste jag säga. Ekomomi och status är svåra saker i en stolt jante-kultur. Journalisten som för en månad går mer på soc-nivå kan förstås inte få någon större egentlig förståelse för hur man mår menalt av att i flera år leva på den nivån och får väl en del kritik för det. Samtidigt uppskattas hon för att hon för upp den verkligheten på mediakartan. Hennes syfte är väl framför allt att se hur lätt eller svårt det är att klara sig på socialbidraget. Mitt inlägg i debatten är nog följande:

Det skulle vara mycket svårare nu än för 15 år sedan! I början av mitt vuxna liv var jag väldigt van att leva på små medel så den månad jag tills slut insåg att jag var tvungen att gå till soc blev den månaden rena lyxlivet eftersom jag även fick lite pengar retroaktivt då de såg att jag hade levt under existensminimum någon månad innan......så då fick jag mer pengar än jag var van vid. Då hade jag inte så många fler kostnader än hyra och telefon, min favoriträtt var makaroner och korv, mobiler var ej vanliga och jag hade ingen TV.
Det var mitt egna första boende efter år av bibelskola och teamarbete i kollektiv(alla år utan några direkta pengar)och den lilla lön(har för mig att det var 5000) jag fick på diverse praktikplatser kändes riktigt bra. Min korta soc-erfarenhet(jag visste att det handlade om en månad för sen skulle jag börja plugga)är inte något jag skäms för, jag känner snarare att den var nyttig. Jag upplevede mig väldigt väligt bemött, kände mig varken förnedrad eller förödmjukad. Jag är dock äldigt tacksam för att jag inte har behövt gå dit igen.

Jag antar att det skulle vara mycket svårare nu. Antar och antar, det är uppenbart att det skulle vara svårare. Nu har vi ju vant oss vid en högre inkomst och anpassat en hel del saker efter det och det är ju alltid värre att minska standarden än öka den...

Jag inser så här i efterhand att jag har vuxit upp i en ganska fattig familj(rätta mig om jag har fel) men mina föräldrar gav mig eg aldrig den känslan. Det måste ha varit knapert, men det var inget de någonsin klagade på inför oss. Oftast fick vi begagnade kläder och så, men det var vi vana vid. Men jag minnsn fortfarande de nya vinterstövlarna jag fick i 9:an, de kostade 500 kr och jag räknade aldrig med att jag skulle få dem, men det fick jag och jag minns dem än idag. Mycket kan ha förenklats av att föräldrarna jobbade i Thailand(nix, inte direkt några SIDA-löner...)och där är det lättare att leva med mindre pengar. På så vis blev ju falukorv och fiskpinnar en delikatess de år vi bodde i Sverige!

Idag är vi ganska avslappnade när det gäller pengar och ekonomi i vår vänkrets. Fantastiskt skönt. Pengar är bra att ha men det finns så många viktigare saker här i livet! Det har jag definitivt lärt mig av mitt hittillsvarande liv.

Jag har dock märkt att jag har väldigt svårt att känslomässigt hantera bortkämda människor som tar sin välfärd för given.....måste jobba på det:-)!

Läs Fattigbloggen och kommentarerna - det skapar funderingar - uppenbarligen!

3 kommentarer:

Eisiv sa...

Intressant att läsa dina funderingar angående ekonomi. Nej vi har aldrig haft en massa pengar, men har nog heller inte känt oss fattiga. Roligt att du inte heller kände det så.
I Thailand var det ju trots allt så att vi ansågs rika och naturligtvis var det också i förhållande till många, kanske de flesta av våra vänner i församlingarna. Men klasskillnaderna var ju stora och det fanns ju också dom som hade otroligt mycket mer än vi.
Vet inte om jag minns de där stövlarna, i alla fall inte att de betydde så mycket för dig.
Att du någonsin gått till soc hade jag inte en aning om. Har du berättat det så måste jag ha förträngt det.
Pengar behöver vi för att kunna leva, men det finns annat som är viktigare än pengar.
Roligt i alla fall att ni får tillbaka på skatten. Även vi kan glädja oss åt en rejäl återbäring.
Ser fram emot att träffa er på långfredan.
Kram från mamma

Anonym sa...

Jo minsann, när jag bodde i Avesta månaden innan jag flyttade tillbaka till Stockholm för att plugga. Det var dock ingen big deal för mig varken då eller nu, jag bara insåg att det skulle bli svårt att betala hyran den månaden.
De 10000 jag hade fått från mormor(som vi alla fick när hon sålde huset)var jag tvungen att leva upp första sommaren där när jag inte hade jobb. Jag visste ju att det måste vara tomt på kontot innan man ens kan fundera på soc. Så året efter när det var tomt och jag hade för få jobbveckor gick jag dit.
/Lina

Anonym sa...

Ja, det var intressant läsning. Jag har ju haft lite lika uppväxt och jag har heller aldrig hört mamma och pappa klaga över pengar. Sen har de berättat nu när vi varit vuxna hur knapert det var ibland.

Nog har vi vant oss vid ett helt annat leverne och det kan jag tycka är lite otäckt ibland, ändå lever vi så medelmåttigt jämfört med många andra. Har kollegor bl a som slösar på ett helt annat sätt.

Undra hur dagens barn kommer ha det och vad de växer upp med för värderingar. Jag har lite svårt för att man vill byta mobil varje år när man är 13 t ex. Det vi har vuxit upp med har i varje fall präglat oss tror jag. Tycker vi har starka föräldrar.

Kram Tina