Tjuvjakt!!!

Mitt jobb drabbas då och då av personer som på ett väldigt fräckt sätt tar för sig i butiken utan att betala och ibland lyckas de utföra sitt dåd utan att vi märker det. Ibland kan vi upptäcka att någon har försökt stjäla men inte hunnit.....detta visar sig t ex i att vi hittar saker på fel ställen(en datorskärm i konstig vinkel i en fåtölj, ihopvikta koskinn i en garderob etc).

Men idag upptäckte vi honom. Han kom in och betedde sig lite märkligt, men inte så att vi trodde att han var tjuv, utan han verkade bara stressad. Han hade en tom annorlunda väska med sig men inget konstigt egentligen. Efter någon minut gick jag efter honom för att erbjuda min hjälp eftersom min kollega tyckte att hon kände igen honom som en av mina tidigare kunder. Han befann sig längre in i butiken och verkade fortfarande lite stressad.
Jag frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt och på håll säger han raskt att han bara vill titta. Detta är ju inte förbjudet så jag lämnar honom och går och pratar med min kollega istället.

Efter några minuter(max 5) kommer karln och går mot utgången. Jag reagerar på att han tydligt vänder ansiktet bort från disken när han passerar oss, min kollega reagerar på att den tidigare väskan nu verkar full och säger till mig direkt att han verkar ha tagit något. Vi ropar båda två: "Ursäkta" flera gånger, men mannen fortsätter gå ut ur butiken med bortvänt ansikte. Då är mitt tålamod slut med kollegan efter rusar jag efter honom ut på trottoaren ropandes:"Hallå!!"

Han går ganska fort men springer inte till att börja med, han vänder sig mot mig en gång eftersom jag envist ropar efter honom. Då börjar han springa medan jag gastar:" Det är inte OK jag ringer polisen". När jag kommer fram till övergångsstället ser jag hur han korsar gatan och tar sig ner i tunnelbanan, och jag är definitivt redo att ge upp. Folk runtomkring uppfattar att jag jagar mannen och pekar på en polispikét som står på andra sidan gatan. Jag rusar över gatan och tvekar lite framför polisen då jag är rädd att jag stör. En polis ser mig och kastar upp dörren och undrar om jag vill fråga något el dyl.
- Vi har blivit bestulna, hasplar jag ur mig, han sprang ner i tunnelbanan.
Gensat kastar sig minst 3 poliser ur pikéten och rusar mot tunnelbanan, jag rusar efter och ger signalement i farten. De rusar ner på plattformen och jag blir lite tveksam vadjg ska göra, jag är fullständigt övertygad om att tjuven är långt borta. Efter någon minut(troligen mindre) följer jag efter ner på plattformen, polisen har stoppat tåget som står inne och håller på och kollar igenom det(det är nu jag verkligen inser att det skulle vara pinsamt om jag misstagit mig.....). Vid nästa rulltrappa ser jag en polis ovanför som ropar:
- Skulle du känna igen honom? Vi har gripit en person.
- Absolut! säger jag och åker upp, lite nervös måste jag erkänna. Väl uppe ser jag ett de har en man utan väska och modet sjunker, men när han vänder sig om ser jag direkt att det är samma kille, han är också extremt svettig(det är inte högsommar precis) efter språngmarschen med tungt stöldgods. Strax dyker en annan polis upp med väskan som killen tydligen dumpat någonstans på perrongen. Jag kan direkt bekräfta att det är samma väska även om killen försöker hävda att det inte var hans.

Han försöker neka även när jag och en polis passerar och jag känner mig tvungen att titta på honom och säga: "du var i butiken, jag såg dig, jag pratade med dig". Jag var otroligt störd av att han försökte spela oskyldig. Poliserna packade upp väskan och där låg 3 st koskinn värda 4000 kr styck. Inte konstigt att han var svettig, det är riktigt tungt!

Sedan gick jag och en polis tillbaka till butiken där min kollega väntade som förstås var lite orolig över vart jag hade tagit vägen. Sen följde förhör och kontroll av skinnen. Det var så otroligt skönt att kunna säga att jag var 100% säker på att det var den killen. Ofta hinner man ju inte se dem så bra, men det var ingen tvekan.

Det som imponerade på mig var med vilket engagemang poliserna kastade sig in i jakten! Jag som var orolig för att de inte hade tid eller kanske inte skulle hitta honom. Det var en sån otrolig kick när allt var över och han var fast! Det är så ofta vi inte får tillbaka grejerna. Det så nära att jag gav upp, jag skulle ju aldrig själv ha följt efter honom ner i T-banan, otroligt flyt att polisen stod där! Jag trodde faktiskt att jag var mer konflikträdd än så, men den här gången var jag så säker.

Well, vem kunde tro att lite tjuvkjakt kunde vara på uppiggande??

Ja, så kan det gå!